My get up and go just got up and went Ass

De inledande tonerna på ”I´ve been here” stakar omedelbart ut riktningen. Musiken flyter lätt från Andreas Söderströms gitarr och pekar framåt mot det behagliga, mjuka. Mestadels instrumentalt, men med några få inslag av sång. Hela tiden med starka melodier som biter sig fast som kardborrar. Ass är Andreas Söderström solo, och trots det tuffa namnet är musiken lika vänlig som en tamkatt.

Som vanligt går det inte att blunda för influenserna från John Fahey och fingerplocksnubbarna där bakom. Men med ett stänk amerikansk primitivism här, ett stänk pop där och ett varierande temperament dröjer sig musiken kvar. Andreas Söderströms har en näsa för melodier som ger musiken en stark visuell prägel. Själv färdas jag ut på landet, mot havet på en ändlös landsväg, när jag sluter ögonen.

”Escape from NY” är en otippad cover på John Carpenters ledmotiv till filmen ”Flykten från New York” . Arrangemanget med akustisk gitarr och slagverk och klaviatur är förbluffande. Tyngden från originalet bevaras, samtidigt som musiken rör sig lätt. ”Wheels and wings” bjuder på flyhänt finlir och sång, hoppflätade i vemod. De tio låtarna håller skivan och känns genomarbetade utan att för den delen ha förlorat sitt spänst.

”My get up and just got up and went” är en stark uppföljare till den första Ass-skivan. Det känns som om melodierna har fått ligga och mogna till sig, med ett berikat uttryck som resultat. Kanske är det tiden tillsammans med Tape, Blood Music och Jenny Wilson som satt sina spår. Popbakgrunden, tillsammans med de digitala insticken, tror jag i alla fall har bidragit till att skapa den moderna inramning som musiken besitter. Det är traditionellt, men ändå modernt. Minimalt men ändå majestätiskt. Nu när det svåra andra albumet är avklarat ser jag fram emot det tredje, fjärde ja kanske femte. För jag är övertygad om att vi ännu inte har sett det sista av Andreas Söderström solo.

Av Jens Holmberg