The Reason Why Vol. 1 Goran Kajfeš

Riffstarka arrangemang ger gott om utrymme för egna utspel. Det blåser en psykedelisk vind genom trumpetaren Goran Kajfe? nya album efter X/Y, som tilldelades Nordic Music Prize för bästa album 2011. Och det är ingen vind som stör det minsta, snarare tvärtom. Efter att ha djupdykt i sin egen skivsamling kom Kajfes upp med åtta låtar som blev föremål för en genomlysning med ett litet jazzigare mikroskop runt vilket ytterligare nio musiker samlades. Eftersom alla utom två hade medverkat under namnet Subtropic Arkestra på albumet X/Y fanns ingen rimlig anledning att ändra på den honnören till Sun Ra. De åtta spåren har ett mycket eklektiskt ursprung: låtar av den turkiske garagepsykedelikern Edip Akbayram, den brasilianske folkjazz-kompositören Arthur Verocai, tyska krautrockarna Cluster, engelska Canteburyrockarna Soft Machine, nigerianska highlife-gitarristen och sångaren Celestine Ukwu, de neopsykedliska australiensarna Tame Impala, svenska proggarna Archimedes Badkar samt den svenske organisttrollkarlen Bo Hansson. Och uj vilken dansant groove Kajfes och kompani får till av detta material. Trots att alla låtar utom Desire Be, Desire Go av Tame Impala har sitt ursprung i 70-talet infinner sig ingen retro-känsla, istället andas musiken pånyttfödelse. Jonas Kullhammar och Per ”Ruskträsk” Johansson (saxofoner, flöjter), Jesper Nordenström och Robert Östlund (orgel, syntar, cembalo), Mats Äleklint (trombon), Andreas Söderström (gitarr), Johan Berthling (bas), Lars Skoglund och Andreas Werliin (slagverk) samt Kajfe? själv (trumpet, kornett) jobbar kollektivt ihop lika stringent som vore de Arbeiter i Metropolis regisserade av Fritz Lang, men där de riffstarka arrangemangen ger var och en gott om utrymme för egna utspel. Mest svänger det hela i inledande Yakar Inceden Inceden av Edap Akbayram med sina slingrande mellanösternspiraler och i Storstad, den inledande sviten från Bo Hanssons Ur Trollkarlens hatt, som med stadigvarande puls låter sig växa ut dess de musikaliska färgerna närmast exploderar. Här finns egentligen inget att kritisera, även om framställningen av Soft Machines The Nodder inte kan göra så värst mycket åt den enformighet som präglar själva råvaran. Peter Bornemar