Jobalites Jobalites
June 4, 2010
Vermlands Folkblad
http://www.vf.se/Kultur--Noje/Varmland/Ensemblespel-av-yppersta-klass-100528.aspx
När goda musikanter bestämmer sig för en helhjärtad satsning blir slutresultatet nästan alltid bra. Jobalites är ett ambitiöst projekt, som är mer än det karibiska slögung som namnet antyder.
Hör spelar delar av den svenska jazzeliten med saxofonisterna Per Ruskträsk Johansson, Jonas Kullhammar och trumpetaren Goran Kajfes i spetsen, suveränt pådrivna av David Nyström och Robert Östlund, klaviaturer, Desmond Foster, gitarr, Peter Forss, bas, och Christer Björklund, trummor – tror jag, är bäst att tillägga eftersom det egna skivbolagets uppgifter kring projektet är mycket knapphändiga.
Men oj, vad läckert det svänger om denna kombination av jamaikansk tradition och svenskt ensemblespel av yppersta klass. Jag skulle vilja påstå att de flesta av genrens traditionalister oftast inte kommer i närheten av den variation och dynamik som Jobalites besitter. Att det blir så bra, ja stundtals till och med lysande, hänger förstås samman med gruppmedlemmarnas musikaliska kvalitéer samt det faktum att ensemblen går före jaget.
Och visst vill man upp och röra på sig, även om det håller väl att bara lyssna till. Invändningarna om statisk grundrytmik kan också ignoreras eventuella jazztalibaner uppmanas att fundera över fjärdedelarna ett tag.
På rejäl volym välter det här förstås vilken festival som helst.
Däremot har jag svårt att tro försäkringarna om att alltihop skulle vara förstatagningar. I så fall är detta ännu mer anmärkningsvärt.
En fest där dofter av vemod då och då lösgör sig ur de ljumma vindarna.
Hör spelar delar av den svenska jazzeliten med saxofonisterna Per Ruskträsk Johansson, Jonas Kullhammar och trumpetaren Goran Kajfes i spetsen, suveränt pådrivna av David Nyström och Robert Östlund, klaviaturer, Desmond Foster, gitarr, Peter Forss, bas, och Christer Björklund, trummor – tror jag, är bäst att tillägga eftersom det egna skivbolagets uppgifter kring projektet är mycket knapphändiga.
Men oj, vad läckert det svänger om denna kombination av jamaikansk tradition och svenskt ensemblespel av yppersta klass. Jag skulle vilja påstå att de flesta av genrens traditionalister oftast inte kommer i närheten av den variation och dynamik som Jobalites besitter. Att det blir så bra, ja stundtals till och med lysande, hänger förstås samman med gruppmedlemmarnas musikaliska kvalitéer samt det faktum att ensemblen går före jaget.
Och visst vill man upp och röra på sig, även om det håller väl att bara lyssna till. Invändningarna om statisk grundrytmik kan också ignoreras eventuella jazztalibaner uppmanas att fundera över fjärdedelarna ett tag.
På rejäl volym välter det här förstås vilken festival som helst.
Däremot har jag svårt att tro försäkringarna om att alltihop skulle vara förstatagningar. I så fall är detta ännu mer anmärkningsvärt.
En fest där dofter av vemod då och då lösgör sig ur de ljumma vindarna.
