Oh Lord, Why can't I keep my big mouth... Yttling Jazz

Ett av de första albumen på David Österbergs och Goran Kajfes nya skivetikett Headspin kommer från en helt ny jazzcombo anförd av pianisten Björn Yttling, mest bekant från Peter, Björn and John men som också figurerat som producent bakom allt från Moneybrother till Marit Bergman.

Tydligen har han spelat en hel del jazz tidigare, och har här samlat en ytterst namnkunnig grupp om sju musiker som tillsammans tycks ha gått in i studion med målet att omtolka hela jazzhistorien inom ramen för ett slags skruvat hotellfoajé-storbandskoncept. Vilket förstås inte går, men det är riktigt roligt att höra dem försöka. Och trots att de på många sätt gör en slags remake av sedan decennier befintlig jazzmusik låter de som inget annat. Bara soundet är högst förbryllande, platt och burkigt, eller liksom lite avlägset, som när man lyssnar på något genom en tunn dörr, eller genom ett stängt fönster. Men det är högst charmigt. Ta bara ett melodramatiskt spår som "Det Egentliga Västerbotten". Man ser framför sig någon slags grovkornig filmscen, kanske en stumfilmsvariant av "Gudfadern" förlagd till någon frikyrklig liten skogsby, med en melodisk touch av Ennio Morricone. Oerhört fängslande. Jag hör inte ens vilken sorts instrument de spelar. Annat är aningen mindre underligt men alltid underhållande. Så här har svensk jazz aldrig låtit förr, och den kommer antagligen aldrig att göra det igen heller.